Får ett mejl från Sverige: ”Hej Magda. I två kvällar har det varit reportage på Rapport om Liberia och att ebolan är borta. Hur ser du på det?
Jag ser det som en nyhetsrapportering som inte ser till hela kontexten. De nya fallen av ebola i Liberia är i princip nere i noll, det är korrekt. Men i grannlandet Sierra Leone – där många liberianer har familj, mark, hus – har man fortfarande alltför många fall. Och alla måste fortfarande vara på vakt i Liberia för att inte epidemin ska blossa upp igen. Senast i går hörde jag om en lokal polis här i Monrovia som dött i ebola och varit i kontakt med flera kollegor innan han dog.
Dessutom är inte problemen med ebola över bara för att de nya fallen håller låg nivå. Liberia genomlider nu en tid som liknar den efter kriget. Många har blivit föräldralösa, många har förlorat sina jobb, många har inte kunnat odla sin åker. Utöver detta är många traumatiserade. För alla dessa har problemen som är knutna till ebola precis börjat.
* * *
Samhället Banjor i utkanten av Monrovia är ett av de hårdast drabbade i Liberia. I höstas liknande detta samhälle ett slagfält. Döda kroppar låg inne i husen. Döda kroppar låg utanför husen. Folk som satt på stolar slutade plötsligt prata och dog. Barn blev liggandes i sängarna bredvid döda vuxna.
Nu försöker dessa drabbade barn gå vidare med livet. Jag vet inte hur de går vidare med livet. Jag vet inte hur de tar sig upp från madrassen varje morgon.
Allt jag kan göra är att försöka visa att det finns någon som bryr sig. Jag kan dela ut små handhållarvänner. Kläder. Kepsar. Och se till att deras skolavgifter blir betalda. Sedan finns bara en sak att göra – ta en dag i taget. En dag. Och en dag till. Och ännu en dag till. Dagar som det aldrig kommer berättas om hemma i Sverige på Rapport.
