Så här såg Glorias hus – det som kallas Svenska ambassaden – ut när det stod färdigbyggt. Färgerna sprakade i solen, taket höll tätt för regnet, barnen fick plats i sina rum.
Men redan efter ett halvår har läget förändrats. Klimatet här är hårt. Saltvatten, sol och nu väntar regnperioden då regnet dunkar ner större delen av dygnet. Fasaden på huset är inte längre fin, taket har börjat läcka, huset har blivit för litet.
Det bor nu elva barn på Svenska ambassaden. Senaste månaden har jag hjälpt dem öppna en butik för att de ska kunna bli självförsörjande och de trängs nu med ett varulager.
* * *
Jag har inte mått riktigt bra senaste gångerna jag har hälsat på dem. Det har inte känts bra att se den låga standarden och det begränsade utrymmet. De har inte heller el, toalett och kök i huset. Det har ingen i slummen men det faktumet hjälper inte den dåliga känslan i min mage.
De här ungarna har gått igenom så mycket, och nu när lilla Gloria har fått problem med synen känns det ännu värre att hon ska bo kyffigt.
Jag tog därför det stora beslutet i går: Det här huset ska rivas, ett riktigt hus ska byggas. Ett hus med västerländsk standard. Jag gick in till en byggfirma på min gata på 11th Street och gick runt bland träpanelen som ska bli innertak och skyddsdörrarna och taklamporna och köksbänkarna och handfaten och min mage sa: Bra Magda, det här är rätt.
Ingenjören och arkitekten är på plats i denna stund och de börjar rita i dag.