Annons

Magda Gad
Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

 

Davids död

blod

Jag vet ingenting om David Sakei. Jag vet ingenting om hans liv.

Det enda jag vet om David Sakei är hur han dog.

Och det kommer jag aldrig att glömma.

* * *

Men mina sinnen vill glömma.

Sinnena vill glömma värmen. Hur varm morgonen är och hur svetten rinner under skyddskläderna och hur det ser ut inne i kliniken. Till vänster ligger en äldre kvinna på rygg, likstel med gulnade fötter och torkat blod på kinderna. Hennes man står utanför staketet och vrålar. Till höger ligger en ung kvinna och torkar ihjäl. Hennes hud smiter om skelettet och hennes uppspärrade ögon tycks vädja: ”Hjälp mig, jag dör hjälp mig!” Två syskon sitter i plaststolar och har dödsångest – de tänker att det är deras tur nästa gång.

Vad David Sakei tänker vet jag inte.

* * *

David sitter på en tröskel. Hans ögon är röda av blod.

När fotograf Niclas Hammarström hukar sig ner för att ta en bild av honom faller David bakåt. Det smäller till när huvudet träffar betongen och kroppen börjar krampa. Händerna och tårna är hårt knutna och det rinner fradga ur munnen.

Nu dör han, tänker jag. Sköterskorna ser att han får ett anfall men går bara förbi. De kan bara vara inne en kort stund i kliniken och måste prioritera.

* * *

Försiktigt tar jag några steg fram och tittar på David. Det prasslar när jag rör mig. Det är svårt att se genom glasögonen.

Men jag ser att han inte är död. Bröstkorgen höjs fortfarande upp och ner.

Jag vill slita tag i någon och ropa: ”Gör något, gör något då!” Ingen gör något. Jag gör inte heller något.

* * *

2Sköterskorna ger dropp till den unga kvinnan som torkar ihjäl. De sprayar klorin över den äldre kvinnan som dött. De spolar bort diarré.

Till sist hjälper de David upp i en säng. Han orkar sitta på kanten. Han sitter på kanten i sina bruna byxor och sin mönstrade skjorta, som om han tänkt börja den här dagen någon helt annanstans än på en ebolaklinik.

Kanske dör han inte nu, tänker jag.

* * *

Nästa morgon ligger David på mage på betonggolvet. I sitt eget blod. Han har kräkts blod. Det är blod utsmetat flera meter bort på golvet.

Ingen anhörig kommer på Davids begravning. Hans kropp hoppar upp och ner på ett flak när han körs iväg till den sista vilan. Efter att liksäcken lagts i gropen håller begravningsteamet upp båren och sprayar den med klorin som rinner ner i graven.

Graven täcks igen och inget av David Sakei finns kvar. Men något finns kvar. Berättelsen om hans sista dag finns kvar. En bild finns kvar. När mina sinnen inte vill minnas kan jag titta på den bilden. Den påminner mig om det jag aldrig får glömma.

* * *

Och nu kommer många titta på den bilden – i helgen prisades den i kategorin Nyhetsbild Utland i Årets bild.

Jag vet inte vilken juryns motivering är. Men jag har en motivering:

För att vi ska veta. För att vi ska minnas. För att vi inte ska låta det hända igen.

***

1I senaste numret av Café finns mitt och prisbelönta Niclas Hammarströms 16-sidiga reportage från Liberia, där bilden på David Sakei publicerades. 

  CAFÉ på Facebook    CAFÉ på Twitter    Café på Instagram    Café på Youtube    Café på Spotify
Dela (186)
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar