Blev just hotad av en man med kniv

Jag tar en morgonpromenad på stranden, det är lugnt, till och med havet är lugnare än vanligt, solen gäspar bakom de disiga molnen och jag möter ingen förutom ett par joggare.

I ögonvrån ser jag hur en man reser sig upp vid muren och kommer rusandes emot mig. Jag hinner tänka att det här inte är bra. En man som vill prata med dig på stranden rusar inte emot dig och han är inte tyst.

Den här mannen vill inte prata.

Han greppar tag om min axel, hans ögon är dimmigt svarta och han säger: ”Kom med mig.”

Det är då jag ser kniven.

* * *

Stålet glänser i morgonsolen. Bladet är kanske en och en halv decimeter långt. Han håller den huggklar, i höjd med sitt högra öra.

Jag behöver inte många sekunder för att inse att jag inte kan springa ifrån honom. Han är yngre än mig och han är lättare. Jag är barfota och invirad i en sarong och sanden är mjuk.

Är det så här det ska sluta? I en vacker soluppgång några minuter från min lägenhet?

Glöm det.

Adrenalinet slår på och jag gör det som jag har lärt mig av tidigare hotfulla möten – jag gör allt för att övertyga honom om att jag inte är ett lätt byte.

Jag spänner kroppen och jag ryggar inte utan jag lutar mig framåt och jag skriker inte utan jag vrålar rakt ut: ”HJÄLP MIG!”

Jag vet att oljud är min vän och hans värsta fiende så jag fortsätter vråla: ”HJÄLP MIG, HJÄLP MIG, HJÄLP MIG!”

Och det fungerar.

Han gör precis som den haj jag en gång mötte när jag simmade ut från en grotta. Den gången började jag dunka en plastkula mot ståltanken, vilket under vatten ger ifrån sig ett mycket högt ljud. Hajen blev störd i sin rörelse, den stannade upp, och vände sedan och simmade iväg.

Nu gör mannen samma sak. För ett ögonblick ser han förvirrad ut, som den fattige, unge man han är. Osäkert ser han sig om åt sidorna – sedan börjar han tveksamt backa.

Det är då jag springer. Och jag lovar dig. Att man springer fort när man är i livsfara, det är en myt. Man springer så fort som man är tränad för och i dagsläget är jag inte tränad.

Men jag springer ändå tills jag inte orkar mer och när jag inte orkar mer så börjar jag gå.

* * *

När jag kommer fram till min lägenhet har adrenalinet runnit av mig. Solen har kikat fram mellan två moln, två hundar tittar nyfiket på mig och om jag kunde skulle jag säga till dem: ”Jag vet att jag inte ser så kaxig ut just nu, men det står ett noll till mig!”

I dag fick den fege mannen inte vad han ville ha.

Jag hoppas att han inte springer på någon annan som han kan ta det ifrån nästa gång.

* * *

Det här är sådant man inte ska skriva i en blogg som ens mamma läser. Mamma: Jag är ok!