– Kom nu, vi måste åka, de kan ta fram machetes, säger vår fixare och drar i min arm.
Liket har stoppats in i bårbilen. De gula bevisskyltarna hastigt plockats bort. De anhöriga rev sönder avspärrningsbandet när trebarnspappan bars ut. De vill inte att kroppen transporteras iväg.
Solen har gått ner, folkmassan rör sig men jag ser inte vem som är vem. Tårar, skrik och desperation fyller mina öron. Hjärtat har jag slagit av, har jobbet som filter nu, kan inte ta in allt på plats. Har inte tid att gå sönder.
* * *
Niclas sitter redan på flaket. Han har något i kameran som även finns inom honom. En av de där bilderna som stannar kvar. Han visar mig på displayen. Rullar mellan bilderna. Det gör ont att titta.
Döda kroppar reagerar vi inte så mycket på. Längre. Har blivit vana. Det är människorna som lever och lider som vi fortfarande har svårt att möta. Värst är det när det är barn. I dag var det ett väldigt litet barn.
Vi skumpar bredvid varandra på ett bildäck som ligger på polisbilens flak. Blåljusen skär genom mörkret. Jag tänker på vad en polistekniker sa när jag frågade tidigare i dag:
– Vad tänker du om människan, när du ser vad vi är kapabla att göra mot varandra?
Han hade precis berättat hur han dagligen plockar upp kroppsdelar. Hur han kan plocka upp en avhuggen hand och sedan ta av sig sina handskar och stoppa i sig mat. Hans svar:
– Varje person är som en Pandoras ask, det är väldigt svårt att definiera vad en människa är.
Här har vi åkt runt i dag. Dammet och avgaserna ligger som en filt över ansiktet. Håret står av sig själv när jag släpper ut det. Men det är alltid själen och hjärtat som påverkas mest. Samtidigt kan jag känna att det är få förunnat. Att få åka genom kvällningen ut på landsbygden i Honduras, när solen går ned bakom bergen, utan att veta vad som väntar. Det är de historierna vi vill åt. De unika mötena, människorna, händelserna.