Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

Att se någon dö

Magda Gad  |  Publicerad 2014-12-08 14:46  |  Lästid: 2 minuter
ebolakesner

 

Jag var 18 år och hade rest ensam till New York när jag för första gången skulle se någon dö. På planet hade jag läst Paul Auster, jag var naiv, tänkte att jag skulle bli en excentrisk författare och gick runt på Manhattan och sökte efter något, förmodligen mig själv.

Det var en lördagsmorgon i West Village som jag såg den. En svart stadsjeep som inte passade in bland de sängvarma människorna som var på väg till kaféer och marknader. Den körde om mig i hög fart och hastigheten bara ökade och ökade och riktningen blev mer och mer fel. Jag hann precis tänka: “Den kommer köra på den där kvinnan med påsarna …!”, när det small och hon kastades upp i luften framför mig, och bilen fortsatte bort och försvann.

Ljudet förvånade mig. Det lät inte som “bil träffar människa” utan snarare som “bil träffar bil” eller “bil träffar stor vakuumballong”. Sedan blev allt tyst och högljutt, och lugnt och rörigt – samtidigt. Folk sprang fram till kvinnan och ringde i telefoner och skrek till varandra: “Andas hon?”, “Hon är död!”, och grimaserade och grät – och jag såg allting spelas upp framför mig som på en stumfilm.

Jag började gå och gå och jag stannade inte förrän i Harlem. Det dröjde 15 år innan jag berättade det för någon. Synen hade lagrats inom mig. Inte hennes ansikte, men det andra. Det märkliga ljudet och hur det rann ut på gatan framför mig – hennes röda blod och de röda äpplena hon haft i påsarna.

* * *

I dag är jag inte längre naiv. Jag har sett många döende och döda. Fler än jag kommer ihåg.

Men den senaste kommer jag aldrig att glömma.


Det är en månad sedan nu, på en ebolaklinik i Liberia. Jag står, iklädd en slags rymddräkt, ett par meter från henne. En 23-årig kvinna som gråter men utan tårar för att hon är så uttorkad. Ögonen spärras upp och tycks ropa: "Hjälp mig, jag dör hjälp mig!"

Ingen tröstar henne. Inte ens personalen går fram till henne. Det är för varmt i dräkterna, 50-60 grader, det finns ingen mer ork, ingen mer tid. Sköterskorna andas sin egen svett genom munskydden. Rädslan finns också där, att inte sitta nära, att inte böja sig över. Patienter med dödsångest kan försöka ta tag i dig och råka slita av en del av skyddsutrustningen.

Så jag står bara där. Det prasslar när jag rör mig. Glasögonen har immat igen. Och jag känner mig lika omänsklig som jag måste se ut. Som någon från rymden som kommit ner till jorden och står och ser på när människor plågas till döds.

Jag överväger en sista gång. Ska jag gå fram och trösta kvinnan eller ska jag gå ut?
Jag gör som alla andra.
Jag går ut.

Nästa dag när vi kommer in är hon död. Hon har fallit ihop i fosterställning. Som om hon har försökt trösta sig själv.

* * *


Foto: Kieran Kesner

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2014-12-08 19:09