Aarons fot är bättre!

Magda Gad | Publicerad 2014-12-20 17:03 | Lästid: 3 minuter

Att jobba i Liberia är att kastas mellan extremer. Från sorg som vrider om dig så hårt att du önskade att ditt hjärta hade ögon som du kunde blunda med när smärtan stiger till det outhärdliga. En sådan händelse var jag med om i förmiddags. Min själ är inte redo för att berätta om den än. Jag ska göra det. När själen fått andas en stund.

Jag ska börja med att berätta om Aaron.

Ni kommer ihåg Aaron, “jag röker allt”-Aaron, “jag stjäl allt”- Aaron, “jag skiter i ebola”-Aaron.

Aaron som hade ett svartlila kötthål i foten. Aaron som sover på marken i en knarkarvart.

Jag har precis hälsat på Aaron.

Det var den andra extremen.

* * *

Sist fixade jag jod, bandage, antibiotika-tabletter och en antibiotika-salva till honom. Jag hade inga direkta förhoppningar om att han skulle använda det. Hans medicin stavas kokain och heroin. Men det var ett försök i alla fall.

Han har använt allt! Han har tvättat och smörjt och tagit tabletterna tre gånger om dagen och lindat. Och foten är bättre!

Hela Aaron var bättre.

* * *

Jag och Amos stack iväg och köpte mer bandage och tabletter samt två säckar ris och juice och kex och choklad och godisklubbor till alla barnen som växer upp i den här kvarten. Deras föräldrar, som är i Aarons ålder, stjäl och knarkar och säljer sex och tar med sig småttingarna när de träffar kunder – växer man upp i en sådan miljö har man en fet STOPP-skylt som står i vägen för ens framtid.

Mitt besök i dag är inget som kommer få Aaron att sluta röka kokain och begå väpnade rån. När jag kom tillbaka satt han och pillade med en stor kniv. Jag frågade vad han skulle göra med den och då skämdes han och stoppade undan den.

Mitt besök i dag är inget som kommer få den här kvarten att stiga upp från helvetet.

Men det är något. Det är en blick som ser dem och det är öron som hör dem – kanske kan det ge tillbaka lite hopp och självrespekt. Och det är även min uppgift – att förmedla dessa ohörda röster till omvärlden.

Jag önskar att FN och alla hjälporganisationer gav sig in i de här områdena. Att de lämnade sina hotell och vita bilar och gick ut på gatorna och in i gränderna. Det är här folket lever som de är satta att hjälpa.

Dag ut och dag in och år ut och år in lever de här.

Och de vinner ingenting på någon av alla de miljardinsatser som pågår i det här landet.

***

När jag gick ut från kvarten kom en snubbe som hade en röd snusnäsduk runt skallen ikapp mig. Han hade blivit skjuten. Kulan satt kvar.

– Kan du hjälpa mig till läkare?

Varje steg du tar i Liberia är en ny extrem och en ny story.

Projektet Aarons fot fortsätter. Jag har lovat att komma förbi och hälsa på igen på julaftonskvällen.