Magda Gad

Jag har packat 130 kilo som ska till barnen i Monrovia. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Men det jag vet är att det är tack vare er som jag kan göra det här. Tack vare er och alla saker som ni skänkt. * * * Den här resan – min resa i … Continued

Det är två dagar kvar tills jag ska åka hem. Hur lämnar man en sexårig flicka som sitter och skriker att hon vill dö? Som är utfryst av grannarna, som inte kallas för sitt namn utan för den sjukdom hon har haft. Det är mitt jobb. Att lämna barn som vill dö, att åka hem … Continued

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det här nu. Men jag vet att det gör mig lycklig. Jag packar lycka. Det jag packar har någon gett mig med lycka, jag kommer ge det vidare med lycka, de som får det kommer bli lyckliga. STORT TACK ALLA SOM HJÄLPT OCH HJÄLPER TILL! … Continued

Det är inte jobbigt att vara i krig. Det är jobbigt att åka hem från krig. Ungefär så sa utrikeskorrespondenten och min kollega Terese Cristiansson i sitt sommarprogram och jag kan inte hålla med mer. Världen hemma blir allt mer obegriplig för varje gång. Samvetet för dem man lämnar kvar värre. Och vart man själv befinner … Continued

Jag skulle bara köpa bananer, dagen då jag träffade Shirley första gången. Hon satt på en träbänk i dammet vid ett enkelt fruktstånd. Jag var inte alls förberedd på att träffa henne. Var inte förberedd på att gå sönder. Det var hett och myllrigt och jag stod där och köpte min bananer när hon pillade med … Continued

Jag böjer inte längre ner huvudet när jag träffar Generalen. Chefen över Monrovias undre värld. Huden känns inte längre för trång när jag klämmer mig in mellan husväggarna till hans ghetto. Lukten av kloak blandat med kemi är inte längre skrämmande. Killarna som ligger utspridda över bänkar och betong är inte längre okända. När jag … Continued

Grunden lades på en vecka. Inte bara grunden till ett hus. Grunden till hopp, liv.  Den där känslan i magen. Intuitionen. Jag har ju alltid känt den. Hur den kan bli varm. Hur den kan spritta. Hur den kan knyta sig. Hur den sjunger ikapp med hjärtat. Många gånger har jag känt det där – hur magkänslan och … Continued

Mamma och dotter. Magda och Gloria. En vald familj.  Jeremiah, 15-åringen som förlorade 36 familjemedlemmar i ebola, lämnade för några dagar sedan en skrivbok till mig. En skrivbok som han använder i skolan. I skolan som han trodde att han aldrig mer skulle få gå i. Eftersom alla dött. Eftersom han var ensam kvar i livet … Continued

Hon är så modig. Denna lilla varelse. Jag vet vad hon sett på sjukhus tidigare. Ebola. Död. Scener som ingen människa ska behöva bevittna, speciellt inte ett barn. Först är hon tyst. Vågar inte prata. Vill läkaren kanske henne illa? Ska något hemskt hända? Igen? Jag förklarar att läkaren ska hjälpa henne. Att vi alla … Continued

  Det hände något för ett tag sedan i Liberia som jag aldrig orkade skriva om. Jag kom till en punkt då jag kände att förrådet där jag lagrar lidande och död inom mig blev fullt. Det var en flicka som fick mig att känna så. Ända sedan dess har jag velat skriva om henne. … Continued

Planritningen för det nya huset är nästan klar – kök och badrum ska byta plats så att köket får fönster ut mot husets entré. I dag ska jag få 3d-ritning och skriva kontrakt.  En kväll när vågorna slog in över Monrovias sand startade en tysk FN-polis en diskussion om fattigdom. – Vad innebär det att vara … Continued

Så här såg Glorias hus – det som kallas Svenska ambassaden – ut när det stod färdigbyggt. Färgerna sprakade i solen, taket höll tätt för regnet, barnen fick plats i sina rum. Men redan efter ett halvår har läget förändrats. Klimatet här är hårt. Saltvatten, sol och nu väntar regnperioden då regnet dunkar ner större delen av … Continued